Hipp hipp hurra för Aria ida'
Vi skickar ett stort grattis till alla hennes åtta kullsyskon. Du som är mattes skugga och gör din mormor Ghini, divornas diva, stolt varenda dag i ditt sätt att bemöta omgivningen. Idag blir du (och Hälge) bortskämda med kokt kyckling, som är en av dina matfavoriter.
Busfröet Aria
För ett år sedan löpte du för första gången. Du blev varken lugnare eller busigare utan fortsatte som innan hela sommaren. Olika hyss under övervakning av din älskade tante Smukke. Vi fick säga till som mest runt din 15 månaders dag då du var extra påhittig.....
Aria 15 månader på favoritplatsen
= Minihaven
Favoritleksak nr 1 = koalan.
Den bar du med dig överallt.
(16 månader)
Aria kollar efter det som rör sig.
Tante Smukke håller ett öga på busfröet
(17 månader gammal).
En lugnare unghund
När hösten kom under september blev du lugnare och fick mer av den där vinthundsvärdigheten som tante Smukke hade drösvis av och framför allt din mormor Ghini, som varit Smukke mentor.
I full frihet. Alltid i harmoni.
(18 månader)
När tante Smukke ville springa extra mycket, så lät du henne göra det, men själv fortsatte du att snusa vidare för jaktlusten hade kommit på allvar. Inomhus kunde ni leta godis tillsammans utan någon stress. Du gav ditt inre lugn vidare till den lite mer oroligare och framför allt ljudkänsligare Smukke.
Tillsammans är bäst - Smukke och Aria
(18 månader)
Fredagen den 5 november 2021 - en omtumlande dag
Smukke blev sjuk i mitten av oktober och när hon väl blev inlagd på djursjukhuset visade det sig att där fanns ingenting att göra. Vi fick ta det tuffa beslutet (avlivning) för hennes skull och leva med sorgen och saknanden efter hertiginnan av Kobjer. Vi orkade inte stanna kvar hemma efteråt utan valde att åka iväg till Jylland. Vår ursprungliga planering var att vi skulle åka över den helgen alla fyra när matte skulle hjälpa till vid Arias storasysters valpning.
Ensamhunden Aria på ferie.
(snart 19 månader)
Efter några timmars väntan kom så äntligen ett positivt besked - nio levande valpar och en mamma som tog hand om dem direkt (det var en död valp som stoppat upp värkarbetet). Det bestämdes att vi skulle få lov att träffa trollungarna nästa dag.
En egen trollunge?
Jag frågade uppfödarmatte, Kirsten, om det fanns möjlighet att få köpa en av valparna. Det fanns det. Nu var frågan om vi skulle välja tik eller kanske en hane?
Tilla med sina nio valpar (6 hanar och 3 tikar).
Det var helt underbart att få träffa både vänner och nyfödda valpar. Vår semester varade i några dagar och under tiden hann vi fundera på Arias nya situation som ensamhund och se henne i samvaro med övriga flocken i Gjern. Smukke blev ensamhund två gånger och hanterade det alldeles utmärkt, medan Aria visade sig vara en utpräglad flockhund. Det syntes framför allt i samspelet med kullsyster Daisy.
Bästisarna Daisy och Aria har precis sprungit färdigt.
Aria och Daisy njuter tillsammans i solen.
Morbror Basso, storebror Didrik och underbare Ingle.
I augusti hade Aria och jag hälsat på Eva och hennes tre hanhundar. Två av dem är nära släkt med Aria, Basso och Didrik, och så den strävhåriga visslan Ingle. Aria och Basso visade sig vara två själar i samma gemenskap = superdivor. Jag hann inte fotografera dem när de stod tillsammans och bara njöt av varandras sällskap. Den minnesbilden, mina fina år med Rasmus på 90-talet och husses fina minnen av sin gordonsetter Robin gjorde att vi valde en hane den här gången. Men vilken?
Ensamhunden Aria
Vi åkte hem igen och sysselsatte oss med utflykter framför allt till olika ställen runt om i vackra Skåne.
"Matte jag har koll på dig!"
I full frihet längs med Sandhammaren.
(November 2021)
Aria med balladehat (pratöron).
Också Sandhammaren.
Balladehat i snön i stora rasthagen.
(Januari 2022)
På egen hand på Marken i Gjern
(Februari 2022).
Sovstilar
När man lever med en superdiva av rasen whippet får man lära sig att bekvämt är något helt annat än man kan tro som tvåbening.
Favoritsovstilen över dem alla.
Sovstilen när matte jobbar i arbetsrummet.
Kvällssovstilen. Fullt utsträckt i ena delen av hörnsoffan med nosen innanför en filt. Men dessförinnan har hon krafsat ner filtarna,
som i vanliga fall hänger över soffryggen.
Andra egenheter (Aria specials)
Aria knurrar när hon är nöjd med sin sovställning/sovplats och ska somna. Hon sover gärna ovanpå buren i sovrummet, när de lydiga tvåbeningarna lagt hennes cavebed ovanpå och lagt dit hennes egen kudde. Aria är Fröken Finsmakare när det kommer till mat. Passar det inte går hon från matskålen, men kan glatt äta samma mat ur en skål precis utanför ytterdörren!?!
De böjbara öronen...
Precis som mormor Ghini varierar Aria sin öronställning efter behov. Numera kallas vi dem för GW-öron (hon heter Galanta Whippets Broadway Melody).
"Vaddå gå ut!?"
Att få Aria att följa med på promenad skulle jag kunna skriva ett eget blogginlägg om ;-) Den del av året det är dags att ha täcke eller tröja på sig är Arias regel "Tvåbeningen ska vara påklädd innan jag kommer". Om man klär på henne först, så försvinner hon in igen och lägger sig att sova... Och det är inte alls säkert att hon vill följa med när man själv är klar.
Hon är sinnebilden av en morgontrött whippet och sover så länge det bara går. Resten av familjen kan ha varit uppe i flera timmar innan hon visar sig. Att försöka få henne med sig på en tidig morgonpromenad kräver smartness som till exempel att locka med extra gott godis. Regnar det ute så kliver hon inte över tröskeln till ytterdörren. Om man fått ut henne så hoppar hon över minsta vattenpöl och går längs med husväggarna, men så fort hon uträttat sina behov vänder hon 180 grader och vill gå hem igen.
Kvällsrastningen borde vara ett snabbt avslutat kapitel eller hur? Tja om man kan få Aria att överhuvudtaget flytta sig till ytterdörren. Hon blir märkligt "döv" när det inte passar eller gömmer sig under soffbordet om man är modig/dåraktig nog att komma med koppel eller täcke. Mest effektivt är om matte tar kvällspromenaden, då kommer hon, damen som redan som valp utsåg matte till sin högst personliga betjänt/slav/tvåbening.
En annan egenhet är att hon plötsligt kan hoppa upp på en liggande trädgren eller en mur. Vi har vant oss vid denna egenhet och får inte längre hjärtat i halsgropen, då vi vet att hon har superbra kroppskontroll.
Många whippets springer och springer och springer när de släpps lösa. Det gör inte Aria. Hon springer det hon behöver/vill sedan är det omöjligt att få henne att springa mer även när hon är tillsammans med andra whippets. Hon är nöjd och vill snusa eller gå vidare.
Måndagen den 21 februari 2022 - en annorlunda upplevelse
Efter flera besök i Gjern var det till sist dags att hämta husets andra danska import - Galanta Whippets Magnetite - Hälge. Den valp vi förälskade oss i i december skulle äntligen få flytta till Lund.
Två whippets igen.
Tanken var en mini-weekend med möjlighet för Aria och Daisy att umgås plus lite hygge för oss tvåbenta också. Men coronan (uppfödarfamiljen), en trasig bilramp vid färjeläget (Själlands Odde) = mer än dubbelt så lång körsträcka och stenskott på framrutan, gjorde det till något helt annat och Hälge har fått extra namnet "guldklimpen" efter den dagen.
Med Hälge på hemmaplan
Aria tyckte att det var skönt att ha en egen kompis att gå promenader och busa med, men han behövde väl inte bo hos oss!
"Ah någon att busa med!"
"Och springa med!"
Första gången de sprang i stora rasthagen tror jag vi tvåbenta njöt allra mest av hennes glädje att ha en annan whippet att springa med. Med det tog ytterligare lite tid innan vi hittade dem i samma korg.
Aria sover mitt bland alla leksaker Hälge burit till korgen.
Successivt har de blivit allt tajtare, men hon går fortfarande iväg när han blir för intensiv. Även om hon allt oftare är som en valp igen tillsammans med Herr Klumpeduns (Hälge är inte alls lika smidig som sin moster), som nu väger nästan lika mycket som fullvuxna Aria, 12,5 kg.
Springtur i stora rasthagen.
Tillsammans på cavebeden i sovrummet.
Arias älsklingsplats dagtid med full utsikt över innergården.
Och ute i Minihaven i solen.
Avslutningsvis
Här hemma har Aria fått smeknamnet "mattes ständiga skugga" efter att jag stängt in henne flera gånger i olika rum eller klädkammaren samt letat efter henne, frågat mannen i huset som full i skratt berättat att hon stått precis bakom. Jag har helt enkelt inte märkt att hon skuggat mig, nyfiken över vad jag nu skulle hitta på.
Vackra Bianchi med sin dotter Aria.
Båda svårfångade framför kameran.
Jag önskade mig en Bianchidotter den där novemberdagen i Nyborg 2016. Vi fick en fröken som har mamma Bianchis mjuka sinne, syster Tillas sätt att bädda med munnen i sängen och dra ner filtar i soffan och vara en skicklig "drillepind". Men framför allt har Aria ärvt mormor Ghinis sätt att hantera livet och få omgivningen att betjäna en superdiva med sitt sockersöta uttryck som döljer en järnvilja och smartness.
Aria, 23 månader.
Foto: Kirsten Halling
Aria, 23 månader.
Foto: Kirsten Halling
Avslutar med en av mina älsklingsbilder på Aria. Jag skulle ut tidig morgon och fotografera den vackra rimfrosten när resten av familjemedlemmarna i Gjern sov, trodde jag. Gissa vem som ville följa med sin matte?
Aria - mattes ständiga skugga.
We love you to the moon and back.
