Aria - en cool, nyfiken filosof
Tiddelipom det snöar för tredje gången i december på oss som bor i Lund. Det blev en tidig morgonpromenad till den närmaste rasthagen i ett riktigt vykortlandskap. Så vackert. Aria njöt hon också, sprang några rundor i hagen, snusade lite och ville sedan gå vidare. Det var Smukke som fortsatte springa nästan i alla oändlighet.
Minihaven i vinterskrud.
Vardagsliv med en whippet
Vi tar fortfarande en dag i sänder efter förlusten av Smukke för fem veckor sedan. Medan matte jobbar heltid som högstadielärarvikarie igen, så tillbringar husse och Aria livet med promenader ner till centrum och andra ställen i stan eller tar bilen och åker iväg för att utforska gamla eller nya favoritställen tillsammans. Golfbanan är stängd tills i mars nästa år så det gäller att fylla ut tillvaron med andra aktiviteter. Tur det fortfarande finns handboll att vara elitfunktionär på på kvällar eller helger eller se matcher på plats i hallen för den handbollsälskande Mannen i huset. Med pandemin krypande i utkanterna av tillvaron vet man ju aldrig.
Busfröet som precis bäddat liite.....
Vi lär båda två känna Aria på ett nytt sätt. Den unga fröken på snart 20 månader som tonar fram är trygg i sig själv (cool), ställer sig gärna och tittar mitt under promenaderna (nyfiken) = tvåbeningen får också stanna upp eller så går hon fram till människor hon möter, som gärna vill klappa eller prata med henne. Hon kan, precis som vår gamla kerry blue terrier Pretty, skilja på dem som gillar hundar eller inte = går bara fram till hundälskare! Inne sover hon en hel del eller gräver ner pinnar eller flyttar runt leksakerna eller kollar vad vi hittar på i köket. Hon äter fortfarande ogärna hundmat inne, så vi fyller fickorna med hundmat till promenaderna.
Tänk så lång en whippet kan bli!
Å kolla in öronen (balladehat?)
Efterord om Smukke
Smukke med tavlan på henne själv
som Kerstin Eriksson skapat
(2019-05-11)
Jag har fått frågor om Smukke kring hennes bortgång och det val vi gjorde. Folk pratar, så är det bara. Den sista dagen vi mötte Smukke varken åt eller drack hon för egen maskin. Det hade hon inte gjort på flera dagar. Den veterinär som var med oss den sista stunden formulerade det så fint till mig i ett mejl efteråt:
Djurägarna träffade Smukke dagen för avlivningen och
bekräftade att hon var trött, orkeslös och påverkad av sin feber. Istället för
vidare utredning med osäkert utfall valde de att låta henne somna in för att
inte utsätta en tidigare frisk hund för ytterligare flera dagars inskrivning
och utredning. Jag stöttar dem fullständigt i deras beslut att låta Smukke
somna in trots att en diagnos inte kunnat sättas.
Smukke och Aria 11 oktober 2021.
Vi har som motto i vår familj "Inget av våra djur ska behöva lida för att vi vill undvika att ta svåra beslut". Det har vi varit trogna med alla våra fybenta vänner och chefsveterinären på Helsingborgs djursjukhus tyckte att det var en fin inställning, då allför många djurägare numera tydligen nästan gör vad som helst för att slippa ta ett avlivningsbeslut. Eller som en av alla de som svarade på mitt FB-inlägg om Smukke skrev "Önskar fler tänkte som ni, även om det är tufft beslut. Men vi har ett ansvar att låta våra älskade
fyrbenta slippa få lida."
Nu stänger jag boken om detta och hoppas slippa få fler frågor. Vi som levde nära Smukke saknar henne varje dag, även om vi vet att för henne var det det riktiga beslutet.
Den smukke Smukke sommaren 2021
(Magic Colour Wonder Babe).
Lite glädje för omväxlings skull
Tänk att jag kommit in!
Under tre terminer har jag, parallellt med att arbeta halvtid, pluggat heltid för att komplettera min magisterexamen från SLU. I början av december fick jag klartecken från biologiska institutionen (LU) att jag uppnått tillräckligt mycket poäng. I torsdags (9/12) fick jag besked att jag är antagen till den utbildning jag siktat mot. Nu blir det tre terminer med pedagogik och praktik på olika skolor parallellt med mitt vanliga halvtidsjobb som lärarvikarie. Intressant och lärorikt och sedan får jag min lärarlegitimation (biologi och hkk). Jag som lovade mig själv som tonåring att aldrig bli lärare. Fniss, tänk så det kan bli ;-)
Sex av de nio underverken i Gjern
(kennel Galanta Whippets).
Foto: Kirsten Halling
Vi höll andan i veckan när Mette Fredriksen återigen kallade till presskonferens i Köpenhamn. Skulle gränsen mot Sverige stängas ännu en gång? Det blev den som tur var inte, så vi åker över Öresundsbron till veckan för att bli bitna i näsan av Tilla och Mulens trollungar på Jylland i några dagar.
Arias vackra mamma Bianchi
omgiven av sina barnbarn.
Foto: Kirsten Halling.
Vi ser fram emot hygge med tvåbeningarna och att få uppleva hur moster Aria bemöter dessa nio pirayor med sylvassa tänder. En av dem är vår, men vilken? Själv har jag ursvårt att välja och vill helst ha dem allihop, men det har Mannen i huset sagt nej till ;-) Kirsten har lovat att avslöja vem det blir veckan innan nyår. Så vår nya familjemedlem blir en nyårspresent i stället för en julklapp.
Avslutningsvis
Aria, nytaget idag (11/12).
Vi ser lite försiktigt framåt. Tar ett steg i taget. En dag i taget. Och tänker att det blir ljusare framöver även för oss efter den här tuffa hösten. Att pandemin ger med sig, att utställningarna drar igång utan risken att bli inställda, att bilen fortsätter att fungera och vi vara friska.
Julfint i Minihaven.
Först blir det jullov och så småningom sportlov då vi återigen blir fyra i familjen. Då när vi äntligen får hämta moster Arias kompis i Gjern. Innan dess hoppas vi att vi hunnit besöka trollungarna många gånger. Det är något magiskt med valpar, eller hur?
Havemedarbejtern Aria 16 veckor....
Kartongdelaren Aria 17 veckor....
Hm. Vad man glömmer snabbt alla bus. Som tur är är de är minst lika magiska som mer vuxna också.
Aria, första whippeten som sover
med mer eller mindre öppna ögon.
Vi vill passa på att önska alla er som läst så här långt en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År. Å så hoppas vi att vi kan ses ordentligt under 2022.
