Matte och Smukke i Vejen maj 2019.
(på väg mot BIS-BIM)
Den första november åkte jag själv upp på begravning i Göteborg. Min nära väninnas mamma och min extra-mamma fick en fin minnesstund i en liten krets av utvalda vänner och släktingar. När jag kom hem till Lund igen möttes jag av två glada, svansviftande hundar. Det kändes som en fin början på en ny månad.
Men....
Dagen efter fick Smukke feber. Hög feber. Hon blev så dålig att vi blev tvugna att åka in med henne till Helsingborgs djursjukhus strax efter elva på kvällen. Dagen efter hade febern gått ner lite och man startade utreda vad som kunde vara den bakomliggande orsaken. Både prover och röntgen visade ingenting. Till sist hittade de ett en cemtimeter långt sår på insidan av strupen som vätskade sig och hon sattes på antibiotika. Febern gick ner, men inte sänkan. Dagen efter gick febern upp igen, men sänkan sjönk. Vi här hemma höll andan inför fredagmorgonens rapport.
Smukke har jaktöronen påkopplade.
(Sofiero maj 2020)
Fredagsmorgonens rapport var följande: sänkan är nere på normal nivå, febern fortsätter att stiga och hon är mycket orolig.
Smukke = husses hund och golfcaddie.
Veterinärerna hade pratat, under morgonronden, om att det kanske skulle kunna finnas någon form av autoimmun sjukdom i bakgrunden. Oavsett ville de skicka hem henne med antibiotika och cortison. Sedan skulle vi få ta kontakt med vår vanliga veterinär efter helgen för nu kunde de inte göra mera.
Smukke i full frihet tillsammans med sin älskade kompis Aria.
(september 2021)
Vi bad om betänktetid för nu behövde vi diskutera situationen. Mottot i vår familj är "Ingen av våra hundar ska behöva lida för att vi vill undvika att ta svåra beslut".
Två superdivor - Ghini och hennes adept Smukke.
(juni 2021)
När vi åkte upp till Helsingborg hade vi bestämt oss. Aria var ännu en gång med till djursjukhuset och vi möttes av en dämpad, men glad Smukke som viftade på svansen och gick runt med Aria en stund. Sedan vill hon först sitta hos husse, sedan matte som även fick en puss och kände den papperstorra nosen och heta kroppen. Till sist blev det husses knä igen. Där fick hon lov att somna med oss alla tre kring sig. Vårt älskade stora hjärta finns inte mer ibland oss. Nu leker hon med Pretty och alla andra kompisar som gått före henne över regnbågsbron.
Smukke hos sin älskade husse.
Vi har valt seperat kremering för att få en chans att sprida hennes aska på den plats hon älskade mest av alla, golfbanan. Det blir nu under november innan banan stängs för säsongen.
Den arbetsglada showhunden Smukke i Borås 2017.
(blev BT2 med ett av många reservcert)
Smukke - Magic Colour Wonder Babe
2014-05-05 till 2021-11-05
Sju år och fyra månader fick vi med dig. Det blir ungefär 2 675 dagar. Vi njöt av dem alla. Sorgen efter Smukke är stor och mäktig. Hon var en fantastisk individ att dela tillvaron med. Det är många runtomkring som sörjer henne tillsammans med oss. Hon hade förmågan att beröra dem hon mötte. Vi vill rikta ett extra stort tack till er som funnits närmast oss de senaste dagarna. Ni är alla guld värda.
Ensamhunden Aria och lite glädje
Så fick vi en ensam whippet för tredje gången sedan november 2014.
Sjusovaren Aria på semester på Jylland.
Vi valde att åka till Jylland direkt efter att Smukke fått somna. Ingen av oss orkade vara kvar i Lund. Matte hade lovat att vara med vid en valpning och husse skulle passa våra två divor, som nu förvandlats till en, i en feriebolig i närheten. Nästan framme vid målet på Jylland får vi besked att tiken inte kommit igång med värkarbetet och att man åkt iväg till veterinär för ett troligt kejsarsnitt. Vi väntade oroligt på besked i vår feriebolig.
Tilla med sina nio (!) valpar.
Det blev kejsarsnitt, men Arias (halv)syster Tilla hade snabbt tagit hand om sina nio valpar fick vi veta. Friden lägrade sig hemma hos oss efter en i övrigt förfärlig fredag. Dagen efter fick vi lov att komma på besök hemma hos Kirsten och Lars för att se underverken. Aria för att leka med syster Daisy och mamma Bianchi.
Två av underverken på kennel Galanta Whippets.
Det blev ytterligare två valpmysbesök, en golfrunda för husse, nödvändig shopping i Hammel då vi glömt en hel del pga det allt för förvirrade packandet på fredagen och en promenad längs med sjöarna i Viborg innan vi återvände till Lund.
Matte och Aria på promenad i blåsten runt sjöarna i Viborg.
Visst syns det att minisuperdivan tycker att vi kan gå tillbaka till bilen?
Under ledigheten funderade vi en del på Arias nya situation. Hur skulle hon klara av att vara ensam? Ville vi vänta i över ett år på nästa valp, som vi gjort båda gångerna med Smukke? Vi utgick från att alla valparna i kullen hos Kirsten och Lars (Galanta Whippets) var reserverade sedan länge.
Aria och nyblivna mamman Tilla.
Pappa Mulen.
Under ett av besöken tog jag mod till mig och frågade om alla valpar verkligen var reserverade. Det visade sig att vi hade möjlighet att få en julklapp - i form av att få veta vilken valp som får flytta till Lund i månadsskiftet februari/mars 2022! Den möjligheten tackade vi ja till :-)
De nio små underverken. En av dem är vårt underverk.
Foto: Kirsten Halling.
Så mitt i all sorg blev det plötsligt en strimma glädje. Nu ser vi fram emot att få komma på valpmysbesök regelbundet. Vi har redan bokat färjebiljetter till nästa resa i december.
Pinngömmaren Aria.
Under tiden sysselsätter Aria sig med att gömma begagnade tuggpinnar på de mest märkliga ställen inomhus. Lyckligt okunnig om att hon blivit moster och att ett av syskonbarnen flyttar till Lund om knappt fyra månader. Vi slavar/tvåbeningar/hotellpersonal har i uppdrag att lägga de pinnar vi hittar i hennes nya lilla papplåda... och ser fram emot att få leva med två whippets igen till våren.
Fuchian blommade så fint när vi kom hem från Jylland.
Än så länge frostfritt i vår del av Sverige.
