Aria på egen hand

 

Aria - en cool, nyfiken filosof

Tiddelipom det snöar för tredje gången i december på oss som bor i Lund. Det blev en tidig morgonpromenad till den närmaste rasthagen i ett riktigt vykortlandskap. Så vackert. Aria njöt hon också, sprang några rundor i hagen, snusade lite och ville sedan gå vidare. Det var Smukke som fortsatte springa nästan i alla oändlighet.

Minihaven i vinterskrud.

Vardagsliv med en whippet

Vi tar fortfarande en dag i sänder efter förlusten av Smukke för fem veckor sedan. Medan matte jobbar heltid som högstadielärarvikarie igen, så tillbringar husse och Aria livet med promenader ner till centrum och andra ställen i stan eller tar bilen och åker iväg för att utforska gamla eller nya favoritställen tillsammans. Golfbanan är stängd tills i mars nästa år så det gäller att fylla ut tillvaron med andra aktiviteter. Tur det fortfarande finns handboll att vara elitfunktionär på på kvällar eller helger eller se matcher på plats i hallen för den handbollsälskande Mannen i huset. Med pandemin krypande i utkanterna av tillvaron vet man ju aldrig.

Busfröet som precis bäddat liite.....

Vi lär båda två känna Aria på ett nytt sätt. Den unga fröken på snart 20 månader som tonar fram är trygg i sig själv (cool), ställer sig gärna och tittar mitt under promenaderna (nyfiken) = tvåbeningen får också stanna upp eller så går hon fram till människor hon möter, som gärna vill klappa eller prata med henne. Hon kan, precis som vår gamla kerry blue terrier Pretty, skilja på dem som gillar hundar eller inte = går bara fram till hundälskare! Inne sover hon en hel del eller gräver ner pinnar eller flyttar runt leksakerna eller kollar vad vi hittar på i köket. Hon äter fortfarande ogärna hundmat inne, så vi fyller fickorna med hundmat till promenaderna.

Tänk så lång en whippet kan bli!

Å kolla in öronen (balladehat?)

Efterord om Smukke

Smukke med tavlan på henne själv

som Kerstin Eriksson skapat

(2019-05-11)

Jag har fått frågor om Smukke kring hennes bortgång och det val vi gjorde. Folk pratar, så är det bara. Den sista dagen vi mötte Smukke varken åt eller drack hon för egen maskin. Det hade hon inte gjort på flera dagar. Den veterinär som var med oss den sista stunden formulerade det så fint till mig i ett mejl efteråt:

Djurägarna träffade Smukke dagen för avlivningen och bekräftade att hon var trött, orkeslös och påverkad av sin feber. Istället för vidare utredning med osäkert utfall valde de att låta henne somna in för att inte utsätta en tidigare frisk hund för ytterligare flera dagars inskrivning och utredning. Jag stöttar dem fullständigt i deras beslut att låta Smukke somna in trots att en diagnos inte kunnat sättas.

Smukke och Aria 11 oktober 2021.

Vi har som motto i vår familj "Inget av våra djur ska behöva lida för att vi vill undvika att ta svåra beslut". Det har vi varit trogna med alla våra fybenta vänner och chefsveterinären på Helsingborgs djursjukhus tyckte att det var en fin inställning, då allför många djurägare numera tydligen nästan gör vad som helst för att slippa ta ett avlivningsbeslut. Eller som en av alla de som svarade på mitt FB-inlägg om Smukke skrev "Önskar fler tänkte som ni, även om det är tufft beslut. Men vi har ett ansvar att låta våra älskade fyrbenta slippa få lida."

Nu stänger jag boken om detta och hoppas slippa få fler frågor. Vi som levde nära Smukke saknar henne varje dag, även om vi vet att för henne var det det riktiga beslutet. 

Den smukke Smukke sommaren 2021

(Magic Colour Wonder Babe).

Lite glädje för omväxlings skull

Tänk att jag kommit in!

Under tre terminer har jag, parallellt med att arbeta halvtid, pluggat heltid för att komplettera min magisterexamen från SLU. I början av december fick jag klartecken från biologiska institutionen (LU) att jag uppnått tillräckligt mycket poäng. I torsdags (9/12) fick jag besked att jag är antagen till den utbildning jag siktat mot. Nu blir det tre terminer med pedagogik och praktik på olika skolor parallellt med mitt vanliga halvtidsjobb som lärarvikarie. Intressant och lärorikt och sedan får jag min lärarlegitimation (biologi och hkk). Jag som lovade mig själv som tonåring att aldrig bli lärare. Fniss, tänk så det kan bli ;-)

Sex av de nio underverken i Gjern

(kennel Galanta Whippets).

Foto: Kirsten Halling

Vi höll andan i veckan när Mette Fredriksen återigen kallade till presskonferens i Köpenhamn. Skulle gränsen mot Sverige stängas ännu en gång? Det blev den som tur var inte, så vi åker över Öresundsbron till veckan för att bli bitna i näsan av Tilla och Mulens trollungar på Jylland i några dagar.

Arias vackra mamma Bianchi 

omgiven av sina barnbarn.

Foto: Kirsten Halling.

Vi ser fram emot hygge med tvåbeningarna och att få uppleva hur moster Aria bemöter dessa nio pirayor med sylvassa tänder. En av dem är vår, men vilken? Själv har jag ursvårt att välja och vill helst ha dem allihop, men det har Mannen i huset sagt nej till ;-)  Kirsten har lovat att avslöja vem det blir veckan innan nyår. Så vår nya familjemedlem blir en nyårspresent i stället för en julklapp.

Avslutningsvis

Aria, nytaget idag (11/12).

Vi ser lite försiktigt framåt. Tar ett steg i taget. En dag i taget. Och tänker att det blir ljusare framöver även för oss efter den här tuffa hösten. Att pandemin ger med sig, att utställningarna drar igång utan risken att bli inställda, att bilen fortsätter att fungera och vi vara friska. 

Julfint i Minihaven.

Först blir det jullov och så småningom sportlov då vi återigen blir fyra i familjen. Då när vi äntligen får hämta moster Arias kompis i Gjern. Innan dess hoppas vi att vi hunnit besöka trollungarna många gånger. Det är något magiskt med valpar, eller hur?

Havemedarbejtern Aria 16 veckor....

Kartongdelaren Aria 17 veckor....

Hm. Vad man glömmer snabbt alla bus. Som tur är är de är minst lika magiska som mer vuxna också.

Aria, första whippeten som sover 

med mer eller mindre öppna ögon.

Vi vill passa på att önska alla er som läst så här långt en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År. Å så hoppas vi att vi kan ses ordentligt under 2022.

Sorg och glädje

 

Matte och Smukke i Vejen maj 2019.

(på väg mot BIS-BIM)

Den första november åkte jag själv upp på begravning i Göteborg. Min nära väninnas mamma och min extra-mamma fick en fin minnesstund i en liten krets av utvalda vänner och släktingar. När jag kom hem till Lund igen möttes jag av två glada, svansviftande hundar. Det kändes som en fin början på en ny månad.

Men....

Dagen efter fick Smukke feber. Hög feber. Hon blev så dålig att vi blev tvugna att åka in med henne till Helsingborgs djursjukhus strax efter elva på kvällen. Dagen efter hade febern gått ner lite och man startade utreda vad som kunde vara den bakomliggande orsaken. Både prover och röntgen visade ingenting. Till sist hittade de ett en cemtimeter långt sår på insidan av strupen som vätskade sig och hon sattes på antibiotika. Febern gick ner, men inte sänkan. Dagen efter gick febern upp igen, men sänkan sjönk. Vi här hemma höll andan inför fredagmorgonens rapport. 

Smukke har jaktöronen påkopplade.

(Sofiero maj 2020)

Fredagsmorgonens rapport var följande: sänkan är nere på normal nivå, febern fortsätter att stiga och hon är mycket orolig.

Smukke = husses hund och golfcaddie.

Veterinärerna hade pratat, under morgonronden, om att det kanske skulle kunna finnas någon form av autoimmun sjukdom i bakgrunden. Oavsett ville de skicka hem henne med antibiotika och cortison. Sedan skulle vi få ta kontakt med vår vanliga veterinär efter helgen för nu kunde de inte göra mera. 

Smukke i full frihet tillsammans med sin älskade kompis Aria.

(september 2021)

Vi bad om betänktetid för nu behövde vi diskutera situationen. Mottot i vår familj är "Ingen av våra hundar ska behöva lida för att vi vill undvika att ta svåra beslut".

Två superdivor - Ghini och hennes adept Smukke.

(juni 2021)

När vi åkte upp till Helsingborg hade vi bestämt oss. Aria var ännu en gång med till djursjukhuset och vi möttes av en dämpad, men glad Smukke som viftade på svansen och gick runt med Aria en stund. Sedan vill hon först sitta hos husse, sedan matte som även fick en puss och kände den papperstorra nosen och heta kroppen. Till sist blev det husses knä igen. Där fick hon lov att somna med oss alla tre kring sig. Vårt älskade stora hjärta finns inte mer ibland oss. Nu leker hon med Pretty och alla andra kompisar som gått före henne över regnbågsbron. 

Smukke hos sin älskade husse.

Vi har valt seperat kremering för att få en chans att sprida hennes aska på den plats hon älskade mest av alla, golfbanan. Det blir nu under november innan banan stängs för säsongen. 

Den arbetsglada showhunden Smukke i Borås 2017.

(blev BT2 med ett av många reservcert)

Smukke - Magic Colour Wonder Babe

2014-05-05 till 2021-11-05

Sju år och fyra månader fick vi med dig. Det blir ungefär 2 675 dagar. Vi njöt av dem alla. Sorgen efter Smukke är stor och mäktig. Hon var en fantastisk individ att dela tillvaron med. Det är många runtomkring som sörjer henne tillsammans med oss. Hon hade förmågan att beröra dem hon mötte. Vi vill rikta ett extra stort tack till er som funnits närmast oss de senaste dagarna. Ni är alla guld värda.

Ensamhunden Aria och lite glädje

Så fick vi en ensam whippet för tredje gången sedan november 2014. 

Sjusovaren Aria på semester på Jylland.

Vi valde att åka till Jylland direkt efter att Smukke fått somna. Ingen av oss orkade vara kvar i Lund. Matte hade lovat att vara med vid en valpning och husse skulle passa våra två divor, som nu förvandlats till en, i en feriebolig i närheten. Nästan framme vid målet på Jylland får vi besked att tiken inte kommit igång med värkarbetet och att man åkt iväg till veterinär för ett troligt kejsarsnitt. Vi väntade oroligt på besked i vår feriebolig. 

Tilla med sina nio (!) valpar.

Det blev kejsarsnitt, men Arias (halv)syster Tilla hade snabbt tagit hand om sina nio valpar fick vi veta. Friden lägrade sig hemma hos oss efter en i övrigt förfärlig fredag. Dagen efter fick vi lov att komma på besök hemma hos Kirsten och Lars för att se underverken. Aria för att leka med syster Daisy och mamma Bianchi. 

Två av underverken på kennel Galanta Whippets.

Det blev ytterligare två valpmysbesök, en golfrunda för husse, nödvändig shopping i Hammel då vi glömt en hel del pga det allt för förvirrade packandet på fredagen och en promenad längs med sjöarna i Viborg innan vi återvände till Lund.

Matte och Aria på promenad i blåsten runt sjöarna i Viborg.

Visst syns det att minisuperdivan tycker att vi kan gå tillbaka till bilen?

Under ledigheten funderade vi en del på Arias nya situation. Hur skulle hon klara av att vara ensam? Ville vi vänta i över ett år på nästa valp, som vi gjort båda gångerna med Smukke? Vi utgick från att alla valparna i kullen hos Kirsten och Lars (Galanta Whippets) var reserverade sedan länge. 

Aria och nyblivna mamman Tilla.

Pappa Mulen.

Under ett av besöken tog jag mod till mig och frågade om alla valpar verkligen var reserverade. Det visade sig att vi hade möjlighet att få en julklapp - i form av att få veta vilken valp som får flytta till Lund i månadsskiftet februari/mars 2022! Den möjligheten tackade vi ja till :-)

De nio små underverken. En av dem är vårt underverk.

Foto: Kirsten Halling.

Så mitt i all sorg blev det plötsligt en strimma glädje. Nu ser vi fram emot att få komma på valpmysbesök regelbundet. Vi har redan bokat färjebiljetter till nästa resa i december.

Pinngömmaren Aria.

Under tiden sysselsätter Aria sig med att gömma begagnade tuggpinnar på de mest märkliga ställen inomhus. Lyckligt okunnig om att hon blivit moster och att ett av syskonbarnen flyttar till Lund om knappt fyra månader. Vi slavar/tvåbeningar/hotellpersonal har i uppdrag att lägga de pinnar vi hittar i hennes nya lilla papplåda... och ser fram emot att få leva med två whippets igen till våren. 

Fuchian blommade så fint när vi kom hem från Jylland.

Än så länge frostfritt i vår del av Sverige.

När ingenting blir som man tänkt sig

 

Grevinnan Aria och Hertiginnan Smukke -

båda vet hur man ger divablicken.....

Tänk att allt dåligt kan samla ihop sig till en enda månad! Det började med att matte åkte iväg den första helgen för att stötta en nära väninna, som hade sin mamma på sjukhus. Fortsatte veckan därefter med att Aria blev halt på ena frambenet. 

Det låter väl ganska ok, men....

Husse, Aria och Smukke i Minihaven

Fredag morgon väcks jag tidigt av husse, som har ont. Riktigt ont. Det blev akuten och visade sig vara ett njurstensanfall. Tack och lov hade jag möjlighet att jobba digitalt på förmiddagen med kurskamraterna kring de två fältprojekt som skulle lämnas in samma dag. Whippetdamerna fick en långpromenad i Botan tillsammans med matte efteråt.

Dagen efter kommer dödsbud. Min väninnans mamma har gått bort. Kvinnan som blev min extra-mamma och alltid var lika nyfiken på allt som hände i mitt liv och intresserade sig för det jag var intresserad av.

En bukett från Minihaven tar jag med på begravningen.

Söndag morgon kör vi iväg och går en långpromenad i Alnarpsparken alla fyra. Husse mår helt ok igen. Men när vi ska åka hem så startar inte bilen.... Vi har tur då två unga kvinnor precis kommit och de ger bilen starthjälp. Måndag morgon blir det besök hos bildoktorn som konstaterar att batteriet behövde bytas ut.

Aria-special - att sova med öppna

ögon OCH ha pinnen i munnen.

Aria haltar fortfarande på höger framben, så det blir ett besök i Trelleborg hos hundmassör Niels på onsdagen. Hon blir som ny efteråt och jag kan lätt om hjärtat fokusera för fullt på fredagens stora tenta (15/10). Alla mår bra och vi tänker att nu har vi haft vår andel av tråkigheter för ett tag. Aria blir 18 månader och vi firar genom att ge divorna lite extra gott i form av rågbröd med leverpastej.

Aria 18 månader

(Galanta Whippets Broadway Melody)

Lördag morgon åker vi ännu en gång till Alnarpsparken. Planen är att försöka få några bra bilder på Aria, som ärvt sin mammas skicklighet i att nästan aldrig stå stilla när det ska fotograferas. Vi går med varsin hund åt varsitt håll och när husse kommer tillbaka med Smukke mår hon inte alls bra. Inåtvända nysningar och en konstig hosta. På söndagen visar hon sig vara helt stel i fronten, men vilket av frambenen som är orsaken blir vi inte kloka på. 

Besök hos massören Niels på hans klinik på Själland.

Foto: Niels Poulsen

Vi får tid hos massören redan dagen efter för Smukke. Husse tar med Smukke och Aria för matte har obligatorisk aktivitet på universitetet hela dagen. Uppföljningsbesök blir bokat till fredag men då i Helsingborg. Det är en glad superdiva som möter sin matte i dörren när hon kommer hem. 

Två nöjda som varit på tur i Danmark.

Husse har energi till att spela golf och matte fokuserar på avslutningen av kursen i ekologi - ett projektarbete kring en invasiv växt (parkslide - reynoutria japonica) står på agendan. Men Smukke slutar dricka på torsdag morgon, den konstiga hostan är tillbaka liksom de omvända nysningarna. Jag ringer vår veterinär får att få råd. Hon vill att vi kommer in med henne samma dag (21/10).

Coola Smukke får dropp.

Charmade personalen som vanligt.

Det blir ett fem timmar långt besök för matte och superdivan medan regnet öser ner utomhus (32 mm). Röntgen, blodprov och dropp, då Smukke visade sig vara uttorkad. Det var främsta anledningen till hennes problem. Alla värden var bra och ingenting satt fast i luftvägarna och lungorna såg fina ut. Däremot en misstänkt liten trakeakollaps. Det blir medicinering de närmaste två veckorna. Dagen efter är det besök hos massören, det tredje i oktober. Nu får både Smukke och Aria varsin översyn. Busfröken för att hon börjat halta på vänster bakben.....

Mattes stöttepelare i arbetsrummet.

Helgen fortsätter i rehabiliteringens tecken för husse, Smukke och Aria medan matte cyklar runt i Lund och letar efter parkslideplantor. Kameran är med.

Parkslide - Reynoutria japonica

Sista veckan i oktober återhämtar sig Smukke så sakteliga. Husse och matte stöttar med vätska då superdivan inte vill dricka själv förrän på lördagen. Maten ska helst ätas på promenaderna och minisuperdivan Aria är inte sen att ta efter de nya matrutinerna.....

Sovstil à la Aria.

Men Arias hälta på vänster bakben blir värre och värre. Till slut har vi en trebent hund som flyger fram både inne och gärna utomhus också. Vi stänger dörrar och försöker minimera rörelsefriheten, men är man en 18 månaders glad optimist så är man..... Det blir ett fjärde besök hos Niels (onsdag 27/10). Den här gången på Själland och den här gången följer matte med för att veta om Aria ska till veterinären hon också eller det "bara" är muskelspänningar. Matte har fått specialtillstånd att lämna in sin rapport senare den dagen pga privata skäl. 

Två som kollar in husse, som är

på väg med golfvagnen till bilen.

Både Smukke och Aria får varsin översyn och medan Smukke njuter och sätter sig i Niels knä försöker Aria fly därifrån pga sina smärtor. Det blir ett längre besök för ovanlighetens skull och för ovanlighetens skull är det Aria som verkligen behöver behandling (normalt går vi med Smukke varannan, var tredje månad och Aria tar max 5 min att känna igenom). Niels gissar på att alla dessa behandlingar bottnar i att Smukke och Aria har busat när vi inte varit hemma och skadat sig. Vi passar på att unna oss lite matshopping innan vi åker tillbaka över Öresundsbron igen.

Idag skriver vi siste oktober, normaltiden är åter och på hundpromenaden vid sexsnåret mötte vi många barn med ljus och lyktor och en och annan utklädd. Halloween. Allt för att försöka få massor med (söndags)godis genom att ringa på och fråga "bus eller godis" :-) Smukke brydde sig inte särskilt mycket, hon är en rutinerad dam. Medan Aria till en början tvärnitade och bara "glodde", som de säger här i Skåne. Det gick att muta henne med (hund)godis till slut.

Aria för ett år sedan.

På rehabiliteringsfronten ser det ljusare ut. Husse har inte haft några smärtor på länge, även om han fortfarande äter medicin. Det blir återbesök för honom under november. Aria haltar nästan inte alls och hoppade som vanligt upp på stockar och stenar under morgonpromenaden i Europas minsta naturreservat, Dalby Söderskog. Smukke äter full ranson igen och dricker allt mer själv. Hon är den som har längst kvar tillbaka till mer normal status. Matte då? Jo kursen är över, tentan klarad men kvar är att få projektrapporten betygsatt. Det har varit en mycket krävande kurs = inte haft möjlighet att gå långa hundpromenader, umgås med vänner eller jobba och få den där extra energin samspelet med eleverna ger. En begravning, novemberlov och sedan några dagarns semester på Jylland ligger i pipeline innan det återigen är dags att jobba med det jag älskar - vara högstadielärare.

Nu hoppas vi på mer positiva händelser i november och framåt. Vi tar en dag i sänder och kan konstatera att vi verkligen blev påminda om att njuta i nuet. Ingenting blir som man tänkt sig. Förhoppningsvis kan det bli bra ändå.

Smukke och Aria skickar

massor med nospussar!

Superdivan och JAS-planet

Två lyckliga som fick springa fritt tillsammans igen.

Efter två veckors rehab kunde vi så sakteliga låta Smukke få återgå till det vanliga livet med bilturer, dogparkour och långpromenader i skog och mark. Hennes kondition var inte den bästa till en början, så vi avvaktade ett tag med lösspring tillsammans med JAS-planet Aria.

Utflykter

Vinthundspromenad: Tjockabjers källa 5/9

Alla fyrbenta deltagare

Foto: Dan GW Hansson

Första Vinthundpromenaden för Smukke sedan pandemins intåg i vardagslivet. Vacker natur och trevliga både hundar och ägare, men massor med fästingar att plocka av dem efteråt. Tur vi har fästingplockare liggande i bilen och de båda äter Bravecto.

Alnarpsparken - ofta i vardagen

I sortimentsträdgården - en inhägnad skönhet.

Som fd student vid SLU är Alnarpsparken ett självklart utflyktsmål (jag pluggade dock på Ultuna). Här finns att göra och se för både fyrbenta och tvåbenta, speciellt för mig som är en havenörd ;-) Här tränar jag nosework eller annat nosarbete, dog parkour, lydnad mm parallellt med att jag följer naturens växlingar och gör nya upptäckter av växter.

Dogparkour.

Mera dogparkour

Vi tränar också att koppla av i bilburen.

Märks vem som tränat mest ;-) 

Botan - Lunds botaniska trädgård

Dahliafrossa med hela familjen.

De finns i överflöd på Botan.

På väg till Botan med Nicka Nyfiken/Hoppetossan/Aria.

Ibland går vi långa ensampromenader, då passar vår unga fröken

på att göra dog parkour - både på eget initiativ och på mattes.

Lunds brukshundsklubb - första utställningen i Sverige på 1 år (11/9)

Aria on the move.

Domare Arnaldo Cotugno (Sobresalto) gav unga fröken ett excellent och tyckte bland annat "Very feminine and refined with efficient side gait". Roligast var att få träffa alla hundvänner runt ringside. HÄRLIGT!

Ballerup - första utställningen i Danmark sedan oktober 2020 (18/9)

Gigi, Aria, Daisy och pappa Oscar.

En vecka senare kunde Smukke och husse följa med som sällskap när busfröet/JAS-planet skulle få träffa systrarna Gigi och Daisy samt pappa Oscar. Det var väl inte det smartaste draget matte gjort att försöka få envisa Aria att gå fint i ringen när busiga systrarna var där .... Ett VG blev det från den finska, blixtsnabba domaren.

Roligast var även den här gången att träffa alla hundvänner runt ringside och vi kunde kramas också! Vilken känsla :-) 

Efter avslutad bedömning hade jag avtalat att jag skulle få fotografera Aria med pappa och syskon. Hm. De 17 månader gamla busfröknarna stökade rätt så rejält. De ville busa såklart. Å Aria "hade tur" och kom lös två gånger och hann fräsa runt och visa vilken retsticka hon är.... Det slutade med att Kirsten tog kullsystrarna och Camilla pappa Oscar.

"Den skrappe damen" höll ordning på de tre egenuppfödda

medan Camilla tog hand om deras snälle pappa Oscar.

Frontrunner's Twist N'Shout med döttrarna från Galanta Whippets.

GW Driving Miss Daisy, GW Gigi och vår älskade GW Broadway Melody (Aria).

Camilla med Oscar och Aria.

Lika som bär påstår hon ;-)

Frontrunner's Twist N'Shout (Oscar) and offspring

Galanta Whippets Broadway Melody (Aria).

Golfhunden och havemedarbejtern

"Alltså matte vi har inte tid med det här!

Vi ska iväg till golfbanan husse och jag :-D "

Jag vet inte vem som var lyckligast när de två veckorna efter operationen var passerade och Smukke kunde följa med husse igen på golfrundorna. När husets, numera, superdiva fick tröjan på mot morgondaggen en tidig vardagsmorgon och husse tog golfvagnen så trodde vi nog att hon skulle gå av på mitten med allt sitt svansviftande. Den andra divan sov fortfarande djupt under täcket i sovrummet...

"Va! Vänta lite nu vad är det som händer?"

När dörren gick igen och det blev tyst så vaknade Aria. Konstaterade att matte var hemma, men inte bästaste kompisen... Vad var det nu som var på gång? Bäst att titta på favoritplatsen = hänga över soffryggen, flytta på gardinen och titta ut.

Unga fröken fick en längre promenad med matte som inkluderade lösspring i närmaste rasthage. Sedan fick hon lite tuggpinnar och matte kunde lugnt går över i "studentmode" = lyssna på en digital föreläsning inkl diskussioner.

En nöjd diva hittade matte bakom sig 

i pausen. Hon är en cool liten brud den där danskan.

Någon dag senare var det dags för Aria att göra sin favoritsysselsättning = hjälpa matte i Minihaven. Ja alltså hjälpa på sitt helt egna sätt...

"Jag bara håller koll på smått som rör sig!"

"Ah den här smakade gott" 

(legat i en av pallkragarna några dagar...)

"Hurra matte har köpt plantor till mig!"

Superdivan är på plats...

Hertiginnan av Kobjer har lagt till ytterligare en titel.

Professor i divaskap = SUPERDIVA!

När Smukke började äta själv igen och vi tog med henne på allt fler aktiviteter. Både med Aria och på egen hand. Så visade det sig att hennes divalater klivit upp på en ny nivå.... Mentorn i Gjern, Arias mormor Ghini (professor emeritus i divaskap), hade uppenbarligen passat på att ge sin adept fjärrundervisning under rehaben...

Nu börjar Smukke 1-1,5 timme innan kvällsmålet (ca kl 18) att prata med oss på olika sätt att det är snart dags för mat. Och fattar vi inget så ställer hon sig helt enkelt utanför skafferiet och ger upp ett skall som får oss att hoppa till. Garanterat. Hon sover med öppna ögon. Hon kommer med leksaker till Aria (!) och vill busa, flera gånger varje dag. Hon förväntar sig att man ska fixa till liggplatser innan hennes majestät hunnit ställa sig framför och ge order. Exemplen är otaliga... Det tydligaste tecknet är ännu mer värdighet (hur nu det är möjligt).

Mitt i allt har hon blivit ännu vänligare, så länge Aria följer tidigare instruktioner. Det fick vi uppleva idag när de fick springa fritt tillsammans för första gången sedan Smukke blev dålig i slutet av juli.

"Det här är kul!"

"Javisst kan jag sakta ner för din skull Aria"

Två som verkligen gillar att springa tillsammans,

utan en massa jakthets. Vi njuter,

speciellt matte som bara upplevt något liknande

med sina två första whippethanar.

På köpet har vi fått en slankare superdiva (14,4 kg) som älskar sin kompis Aria (12,7 kg) över allt annat och respekterar att busfröken lägger sina pinnar överallt utan att stjäla dem. Superdivan vet att hon kan få nya GODARE av slavarna eller kanske ett kex eller två om hennes majestät så önskar.

Superdivan Smukke och hennes kompis JAS-planet Aria

skickar massor med nospussar till er alla.